Jag är feminist och ateist vilket inte helt klockrent går ihop med mitt fina vita kyrkbröllop som stundar i augusti. Med den här bloggen vill jag konfrontera mina tvetydiga känslor, reda ut begreppen, förklara varför jag gifter mig, ja kanske rättfärdiga det hela för mig själv helt enkelt.
För ett par år sen kom det sig att jag och min mustaschman började prata om framtiden, vi pratade om var vi skulle bo, om att skaffa barn, om att gifta oss, om allt som väntade runt hörnet för oss. Någonstans där insåg jag att det här var en avgörande insikt, jag vill vara tillsammans med den här människan för alltid alltid! Det går inte riktigt att förklara, vi hade varit tillsammans i 5 år eller så och hade ett i högsta grad seriöst förhållande, men det kom helt plötsligt en stund då jag tänkte: Nu kör vi, det här är på riktigt ju.
Efter den stunden var jag jäkligt peppad på att påbörja resten av vårt liv så snart som möjligt. Och ett halvår eller så senare fick jag så ett mycket romantiskt frieri av mustaschmannen. Mina känslor just i den stunden var rätt oromantiska. En blandning av illamående, rädsla, panik och totalt mayhem kom över mig, men efter en halvtimme eller så infann sig ett pirr i magen av ren och total lycka, och vi spenderade resten av dagen med att tårögt titta på varandra och prata om alla saker vi gillade med varandra, och med oss.
Vi började genast planera för vårt bröllop ett drygt år senare, helt aningslösa om vad vi hade framför oss. Några saker som jag aldrig hade trott innan jag började planera bröllop är:
att 99,9% av alla bröllopsrelaterade hemsidor, tv-program, tidningar och tjänster/produkter riktar sig enbart till kvinnor. Det är uppenbarligen så att blivande brudar förväntas planera hela bröllopet medan män förväntas dyka upp i tid på själva dagen.
att folk tappar all känsla för stil, tackyness, pengar och etikett när det kommer till bröllop (några exempel då: spetsiga taxklack-skor, specialbeställda vinetiketter med brudparets "monogram" på, kuvertavgifter som gästerna får betala, snitt-budgetar på 250 000 kr)
att moderna, vettiga föräldrar går bananas och pratar om traditioner, och hur det faktiskt ska vara (det SKA faktiskt VARA så!)
att det kan vara provocerande och politiskt inkorrekt att gifta sig. Och att man måste vara beredd på att ständigt försvara sitt beslut, och sitt bröllop.
Det kanske är sista punkten som jag ska bemöta nu då.
Generationerna före mig har jobbat så otroligt hårt för kvinnors rättigheter och självständighet. Rätten att själv få välja vad man vill göra med sitt liv, rätten att få arbeta, att slippa vara uppassare till männen, att få respekt, att få lika lön för lika arbete (nåja, där har vi en lång väg kvar).
Dessa kvinnor borde väl rimligtvis bli helt förskräckta när jag, trots allt deras hårda arbete, väljer att skrida ner för altaret i vit klänning.
Äktenskapet är i grunden ingen skoj grej. Förr giftes kvinnor bort mot sin vilja, och äktenskap innebar i korthet att en gift kvinna ägdes av en man. I varje liten detalj av bröllopstraditioner finns således en mycket mörk historia. En vit klänning symboliserar brudens oskuld (viktiga grejer). En vigselring symboliserar kvinnans dubba trohetslöfte till sin man. Morgongåvan var något av materiellt värde, som kvinnan kunde leva av om mannen dog.
osv. osv.
Men det finns en annan sida av bröllop också. Det finns känslan man fick när man som barn kollade foton från farmor och farfars, eller mamma och pappas bröllop. Det var något som kändes väldigt fint och högtidligt i det där, så mycket lycka i allas ansikten. Det kändes viktigt och stort och fint. Och alla de sakerna kan det ju vara.
Att jag och mustaschmannen gifter oss är inte på något sätt en affärsuppgörelse. Min pappa har inte kommit överens med mustaschmannen om att han får mig mot en jordlott eller så. Att jag blir gift innebär inte att mannen kommer att se mig som hans ägodel. Jag kommer inte att sluta jobba, jag kommer inte ta på mig att sköta hushållet och uppfostra ungar själv.
Vi kommer fortsätta vårt jämställda förhållande som förut, och fortsätta leva vårt hektiska, ibland jobbiga, men oftast roliga och lyckliga liv.
Är inte det här det viktiga?
Jag vet att det finns mycket negativt i äktenskap, jag vet att det finns mycket symbolik i det hela som jag inte stödjer, men är inte huvudsaken att det inte innebär de sakerna längre?
Bröllop och äktenskap behöver inte innebära kvinnoförtryck! En gift kvinna behöver inte uppfattas som kuvad och bortgift!
Reclaim the marriage! Men vi ska inte glömma allt bröllop brukade innebära, inte alls.
Jag kan se den fina sidan av bröllop, annars hade jag förstås aldrig gift mig. Det finns något ocyniskt som tilltalar mig. Det känns stort, även om det inte rent praktiskt blir någon större skillnad för oss, så känns det som ett enormt kliv vi tar. The end of the world as we know it på nåt sätt.
Jag tilltalas av alla minnen vi kommer ha. Jag ser framför mig hur vi ska se tillbaka på allt det här när vi är gamla och grå. Kolla bilder och le, och minnas när vi så unga och naiva samlade alla våra vänner och familjemedlemmar, klädde upp oss till tänderna och lovade varandra att alltid älska, alltid vara bästisar och alltid kämpa för oss.
Jag har gjort många kompromisser under planeringens gång. Min första bild när mustaschmannen friade var att vi skulle gifta oss i Stadshuset med våra föräldrar som vittnen, och sen ha en fest på en båt som väntade utanför. Nu visade det sig att mustaschmannen inte tände på Stadshus-idén så vi tänkte om. Och kom på att bröllop brukar vara roligare när alla sover över, så man får ses morgonen efter också. Så vi hittade en liten ö långt ut i skärgården och bestämde oss för att göra det knöligt för alla vi känner och gifta oss där.
Borgerligt, naturligtvis. Vad annars? Finns inget annat alternativ. Åkte ut till ön för att planera. Hm. Svårt att hitta plats som kändes rätt. Hm.
Vi gick runt på ön och scoutade vigselplatser. Gick förbi en liten vit träkyrka på en kulle. Gick in "på skoj". Fina målade skepp och fina ord på väggarna, små träbänkar och ett litet piano. Gick fram till altaret, höll hand. Fick klump i magen.
Ett par-tre månader senare bestämde vi oss för att skita i att vi inte är kristna, skita i att folk tycker vi är tok-borgerliga, och gifta oss i den lilla träkyrkan. Det kändes rätt och det kändes lätt. Just den här biten är jag dock fortfarande skeptisk till. Jag måste få träffa prästen och känna att hon eller han är en vettig tjomme. Sen kommer jag bli lugn.
Det får räcka för dagen, stay tuned för mer!
